Torsten Olsson to@eneff.se +46 727 35 45 55

Förslag till nytt EU direktiv

 

Förslag Nytt direktiv för EnergiEffektivisering och upphävande av 2004/8/EG och 2006/32/EG

(Förslaget offentliggjort 2011-06-22)

(2004/8/EU -> ”Kraftvärmedirektivet”, 2006/32/EU -> ”Energitjänstedirektivet”)

Kommissionens senaste estimeringar visar att EU bara kommer att nå ca ½ av de åtagna målen avseende energieffektivisering fram till 2020. Av de skälen vill man med detta nya förslag höja ambitionsnivån så att de ursprungliga målen, 20 % effektivisering till 2020, kan nås. Förslaget försöker också sätta ett ramverk för effektivisering bortom 2020.

Det ”nya” direktivet överlappar de tidigare nämnda och dessa föreslås upphävas, med vissa undantag, när det nya direktivet är taget. Artiklarna 9.1 och 9.2 i Energimärkningsdirektivet (2010/30/EG) upphävs.

Sammanfattning med reflektioner

Kommissionen har konstaterat vad Vi som arbetar med frågorna vetat länge, 2020 målen kommer inte att uppnås med nuvarande effektiviseringstakt. Ska vi klara målen krävs att någonting görs och kommissionens huvudspår tycks vara kvotplikt. Det här har ju testats i framför allt England (även Frankrike och Italien) och med viss framgång men man överlåter till respektive land att utforma sina egna system. ”Vita certifikat” lär säkert komma upp på bordet igen som en möjlig lösning, men vem/vilka ska vara kvotpliktiga i Sverige? Om man utgår från diskussionerna som fördes under arbetet med ”Energitjänstedirektivet” är det väl rimligt att anta att energisäljarna ska vara kvotpliktiga. I våra grannländer har man dock valt en liten annan inriktning där huvudspåret har varit distributörerna. Personligen tycker jag också att det verkar rimligare eftersom en distributör har en mer långsiktig relation med sin kund än vad ett renodlat säljbolag har. Samtidigt, varför ska säljbolagen slippa ansvar? Varje energiköpare har minst två kontakter, ibland samma ägare, distributören och leverantören. Om man delar ansvaret mellan dessa två skulle vi få en mer marknadsmässig fördelning och ingen energiaktör skulle slippa ansvar. De leverantörer som inte anser sig ha egna resurser skulle kunna ”köpa” sig fri från kvotplikten från distributören eller från någon annan part.

Direktivförslaget nämner ingenting om hur det hela ska finansieras, men återigen med utgångspunkt i Energitjänstedirektivet utgår jag ifrån att man överlåter finansieringen till de enskilda medlemsstaterna.

Det ska bli intressant att se hur debatten kommer att gå.

Nedan redovisar jag ett ”kortfattat” utdrag från direktivförslaget.

 

Utdrag från förslagen (Huvudgrupper)

1. Offentliga organ

 

a. Utan att det påverkar artikel 7 i direktiv 2010/31/EU ska medlemsstaterna säkerställa att 3 % av den totala golvytan som ägs av offentliga organ från den 1 januari 2014 renoveras varje år för att uppfylla minst de minimikrav på energiprestanda som anges av de berörda medlemsstaterna vid tillämpning av artikel 4 i direktiv 2010/31/EU.

b. Medlemsstaterna ska uppmuntra offentliga organ att

i. anta en energieffektivitetsplan, fristående eller som en del av en bredare klimat- eller miljöplan, som innehåller specifika energisparmål, i syfte att kontinuerligt förbättra organets energieffektivitet,

ii. införa ett energiförvaltningssystem som en del av planens genomförande.

 

2. Inköp av offentliga organ

 

a. Medlemsstaterna ska se till att offentliga organ endast köper produkter, tjänster och byggnader med höga energieffektivitetsprestanda,

 

3. Kvotpliktsystem för energieffektivitet

 

a. Alla medlemsstater ska inrätta ett enda kvotpliktsystem för energieffektivitet. Systemet ska säkerställa att antingen alla energidistributörer eller alla företag som säljer energi i detaljistledet som bedriver verksamhet i medlemsstaternas territorium uppnår årliga energibesparingar på motsvarande 1,5 % av energiförsäljningen, i volym, under föregående kalenderår i den medlemsstaten, exklusive transportbränslen. Energibesparingarna ska uppnås av de förpliktade parterna bland slutförbrukarna.

b. Medlemsstaterna ska uttrycka mängden energibesparingar som krävs av varje förpliktad part i termer av slut- eller primärenergiförbrukning. Den metod som väljs för att uttrycka den mängd energibesparingar som krävs ska även användas för att beräkna de besparingar som de förpliktade parterna gör anspråk på.

c. Åtgärder som inriktas på kortsiktiga besparingar, ska inte utgöra mer än 10 % av mängden energibesparingar som krävs av varje förpliktad part och ska endast medräknas om de kombineras med åtgärder som leder till långsiktiga besparingar.

d. Medlemsstaterna ska införa kontrollsystem enligt vilka minst en statistiskt signifikant andel av de energieffektivitetsåtgärder som införs av de förpliktade parterna verifieras oberoende.

e. Inom kvotpliktsystemet för energieffektivitet får medlemsstaterna

i. inkludera krav med ett socialt mål i de besparingsskyldigheter som införs, bland annat genom att kräva att åtgärder genomförs i hushåll som påverkas av energifattigdom eller i sociala bostäder,

ii. tillåta förpliktade parter att räkna med certifierade energibesparingar som uppnåtts genom leverantörer av energitjänster eller andra externa parter; i sådana fall ska de inrätta en ackrediteringsprocess som är tydlig, genomsynlig och öppen för alla marknadsaktörer, och syftar till att minimera certifieringskostnaderna,

iii. tillåta förpliktade parter att räkna besparingar under ett visst år som om de uppnåtts något av de två föregående eller två följande åren.

f. Medlemsstaterna ska publicera de energibesparingar som uppnåtts av varje förpliktad part och uppgifter om den årliga energispartrenden i kvotpliktsystemet. I syfte att publicera och verifiera de uppnådda energibesparingarna ska medlemsstaterna kräva att de förpliktade parterna åtminstone skickar in följande uppgifter:

i. De uppnådda energibesparingarna

ii. Samlad statistik över slutförbrukarna (som identifierar väsentliga förändringar i tidigare skickad information).

iii. Aktuell information om slutförbrukarnas förbrukning, inklusive där så är tillämpligt, förbrukningsprofil, kundsegmentering och kundernas geografiska placering, samtidigt som integriteten och konfidentialiteten i privat eller kommersiellt känslig information upprätthålls, i enlighet med gällande EUlagstiftning.

g. Medlemsstaterna får undanta små energidistributörer och små företag som säljer energi i detaljistledet, det vill säga företag som distribuerar eller säljer mindre än 75 GWh energi per år, har färre än tio anställda eller vars årliga omsättning eller årliga balansomslutning inte överstiger 2 000 000 EUR, från tillämpningen av denna artikel. Energi som produceras för egen användning ska inte medräknas för dessa tröskelvärden.

h. Som ett alternativ till punkt 1 får medlemsstaterna välja att vidta andra åtgärder för att uppnå energibesparingar hos slutförbrukarna. De årliga energibesparingar som uppnås genom sådana åtgärder ska vara likvärdiga med de energibesparingar som krävs enligt punkt 1.

 

4. Energibesiktningar och energiförvaltningssystem

 

Medlemsstaterna ska främja tillgången till oberoende energibesiktningar, som utförs av kvalificerade eller ackrediterade experter, till ett rimligt pris för alla slutförbrukare. Medlemsstaterna ska utarbeta program som uppmuntrar hushåll och små och medelstora företag att genomföra energibesiktningar.

 

5. Mätning och upplysande fakturering

Medlemsstaterna ska se till att slutförbrukare av el, naturgas, fjärrvärme eller fjärrkyla och fjärrvarmvatten förses med individuella mätare som mäter den faktiska energiförbrukningen korrekt samt ger information om både den faktiska förbrukningen och den faktiska tidpunkten. Medlemsstaterna ska införa regler för kostnadsfördelning av värmeförbrukningen i flerfamiljshus som försörjs med centralvärme eller centralkyla. Sådana regler ska inkludera riktlinjer för korrigeringsfaktorer som speglar byggnadens egenskaper, till exempel överföring mellan lägenheter.

 

6. Främjande av effektiv värme och kyla

 

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att utveckla en effektiv infrastruktur för fjärrvärme och fjärrkyla för att hantera utvecklingen av högeffektiv kraftvärme och användningen av värme och kyla från avfallsvärme och förnybara energikällor

 

7. Energiöverföring och distribution

 

8. Tillgång till certifieringssystem

I syfte att uppnå en hög nivå av teknisk kompetens, objektivitet och tillförlitlighet ska medlemsstaterna se till att det senast den 1 januari 2014 finns certifieringssystem eller motsvarande kvalificeringssystem tillgängligt för leverantörer av energitjänster, energibesiktningar och åtgärder för förbättring av energieffektiviteten, däribland för installatörer av byggnadselement

 

9. Energitjänster

 

Medlemsstaterna ska främja energitjänstemarknaden och små och medelstora företags tillgång till marknaden genom att:

i. offentliggöra, kontrollera och regelbundet uppdatera en förteckning över tillgängliga leverantörer av energitjänster och de energitjänster de erbjuder,

ii. tillhandahålla modeller för avtal om energiprestanda i offentliga sektorn.

iii. sprida information om tillgängliga energitjänsteavtal och klausuler som bör ingå i ett sådant kontrakt för att garantera energibesparingar och slutförbrukares rättigheter,

iv. uppmuntra utvecklingen av frivilliga kvalitetsmärkningar,

v. sprida information om finansiella instrument, incitament, bidrag och lån till energitjänsteprojekt.

 

10. Andra åtgärder för att främja energieffektivitet

 

Medlemsstaterna ska utvärdera och vidta lämpliga åtgärder för att avlägsna lagstiftningshinder och andra hinder för energieffektivitet, i synnerhet när det gäller

i. uppdelningen av incitament mellan ägaren och hyresgästen till en byggnad eller mellan ägare, i syfte att säkerställa att parterna inte avstår från att göra effektivitetshöjande investeringar som de annars skulle ha gjort på grund av att de inte individuellt kommer att erhålla de fullständiga fördelarna eller på grund av att det saknas regler för uppdelning av kostnader och fördelar mellan dem,

ii. tillämpliga föreskrifter i lagar och andra författningar, samt administrativ praxis, rörande offentliga inköp samt årsbudgetar och redovisning, i syfte att säkerställa att enskilda offentliga organ inte avskräcks från att göra effektivitetshöjande investeringar.