Torsten Olsson to@eneff.se +46 727 35 45 55

Fri översättning från en artikel på ECEEE hemsida, av Erica Hopp och Brook Riley.

 

Vad magkänslan gjorde med EU´s Energieffektivitetsdirektiv.

 

Två dagar innan förhandlingarna i juni avslutades uttalade sig Danmarks Klimat- och Energiminister, Martin Lidegaard, att han var förbryllad över rådets ståndpunkt. Medlemsstaterna stöder EU´s energisparmål om 20 % till 2020 men insisterar på ett direktiv som inte levererar mer än 15 %.

Vi tror att svaret ligger i ett arbete som sammanställts av Dan Gardner, en prisbelönt Kanadensisk författare och journalist, om motstridiga tankesystem. Han kokar ner det till en konflikt mellan hjärna och mage (eller orsak kontra instinkt). Den första är beräknande, långsam och rationell. Den andra är intuitiv, snabb och känslomässig. Gardners arbete gör det lättare att förstå alla röriga tankar kring Energieffektivitetsdirektivet.

 

Låt oss börja med ”hjärn” argumenten. Minskad efterfrågan på energi är den självklara lösningen på EU´s ökande behov av att importera olja, gas och kol. Samtidigt, eftersom CO2 utsläpp från fossila bränslen dominerar EU´s energimix, är energieffektivisering avgörande om vi ska ta itu med den globala uppvärmningen.

 

Sedan kommer pengarna: nettovinsten av att uppfylla 20 % målet kommer sannolikt att överstiga 200 miljarder € per år, enligt en rapport från Ecofys. Det är ett enormt belopp, motsvarar ca en tredjedel av det samlade budgetunderskottet för de 27 EU länderna 2011.

 

Men många politiker hade instinktivt en helt annan uppfattning om Energieffektivitetsdirektivet. De hade tre huvudsakliga ”magkänslor”.

 

Den första, förstärkt av eurokrisen, var att BNP tillväxt är beroende av ökad energikonsumtion. Att spara energi, eller med andra ord ransonera, innebär recession.

 

Den andra magkänslan var att det kostar pengar att spara pengar. Staterna kan gynnas i slutändan men de behöver erbjuda initiala investeringsstöd något de är oförmögna till för tillfället.

 

Den tredje var att marknadens egna insatser är tillräckliga. Om energieffektivisering är så lönsamt kommer företagen att effektivisera oavsett det finns ett direktiv eller inte.

 

Frustrerande nog talade information och studier, som visade att verkligheten är mer komplex än så, för döva öron. Kommissionens egen forskning, som visar att en satsning på att nå 20 % målet skulle påskynda BNP tillväxten, har fått lite uppmärksamhet. Inte heller varningar från privata investerare, om att de skulle finansiera energibesparingar men bara om en tuffare EU-lagstiftning kan tillhandahålla säkerheter för investeringarna (dvs bindande mål i likhet med klimat- och förnybarhetsmålen), har hörsammats.

 

Det faktum att företagen får en konkurrensfördel genom att använda mindre energi i produktionen av sina varor gick också obemärkt förbi. Och som för marknaden, det är deras underlåtenhet att agera som gjort det än mer nödvändigt med ett direktiv.

 

Det är rädsla förstås, rädsla för förändring; instinktivt höll sig politikerna till vad dom kände till (inga restriktioner på energianvändningen). De medlemsstater som föredrog ett urvattnat direktiv (det vill säga nästan alla), kände sig lugnade av påtryckningar från inflytelserik tung industri och energibolag med egenintressen i energikonsumtionen. Motargumenten ignorerades. Även om goda ekonomiska och miljömässiga skäl stödde ett starkt EU direktiv så var det, för rådet åtminstone, magen som fick bestämma över hjärnan.

 

Gardner kallar denna uppfattning - partisk. ”När en uppfattning är på plats”, skriver han, ”går vi igenom allt vi ser och hör på ett partiskt sätt för att säkerställa att vår uppfattning är riktig”. Med all tydlighet misslyckades viktiga beslutsfattare inom medlemstaterna att inse att energieffektivisering är en av lösningarna för många ekonomiska och miljömässiga problem. Dom ville helt enkelt inte lyssna på fördelarna.

 

Det finns ingen enkel lösning. I slutändan handlar det om en kritisk massa av förtroende för att energieffektivisering är en svaret som får det att gå ihop.

 

Tänk på förnybarhetsdirektivet från 2009, på alla sätt ett mer ambitiöst direktiv. Det finns många förklaringar till detta, men tveklöst till förnybarhetsdirektivets fördel, när direktivet slutförhandlades fanns det ett samförstånd mellan en kritisk massa av regeringar, företag, investerare och det civila samhällets organisationer. Meningsskiljaktigheterna var tekniska (vilken typ av förnybar energi) och inte konceptuella (varför förnybar energi?). ALLA förstod fördelarna.

 

Det är den metoden som behövs för att stärka EU´s lagstiftning kring energieffektivisering; samarbete, smart kommunikation och en mycket tydlig medvetenhet om vad företag och konsumeter har att vinna. Om vi får till det rätt ska ”hjärnan” och ”magen” vara i mer samklang vid genomförandet av direktivet 2013 (medlemsstaterna kan gå längre än vad direktivet kräver). Eftersom vi alla har en tendens att tro det vi ser, bör det faktum att det kommer att finnas ytterligare besparingar att göra, bana väg för en översyn av direktivet under 2014. Låter rimligt.

 

Postat av Brook Riley (Friends of the Earth Europe) och Erica Hope (Climate Action Network Europe)