Redan under 1970-talets oljekris blev energieffektivisering ett sätt för företag att minska sina kostnader. Idag är det en avgörande åtgärd i klimatarbetet – och något både EU och Internationella energimyndigheten (IEA) betonar som centralt för att nå klimatneutralitet. Trots det går omställningen inte tillräckligt snabbt, menar forskare bakom en ny studie publicerad i Nature Communications.
Enligt IEA släppte industrin ut 9,2 gigaton koldioxid globalt under 2022. En effektivisering som minskar dessa utsläpp med fem procent motsvarar de samlade utsläppen från tio länder av Sveriges storlek – en siffra som visar hur stor påverkan förbättrat energiarbete kan ha.
För industrin skulle det inte bara innebära ett bidrag till klimatmålen, utan också möjligheter till lägre kostnader, stärkt konkurrenskraft och ökad resiliens i en tid av energipolitiska utmaningar.
Men för att energieffektivisering ska leda till verkliga utsläppsminskningar räcker inte ny teknik – även organisationers arbetssätt och synsätt måste förändras.
– Vi har en alltför snäv syn på energieffektivisering. Många tänker att investeringar i ny energisnål utrustning räcker. Men då kan man inte uppfylla hela potentialen i energieffektivisering, säger Patrik Thollander, professor i energisystem vid Linköpings universitet.
Forskargruppen, där även Högskolan i Gävle, Lunds universitet, Uppsala universitet, Stockholm Resilience Centre och Kungliga vetenskapsakademien ingår, identifierar nio så kallade ”sociala konstruktioner” – faktorer som måste samverka för att lyckas med effektiviseringsarbetet. Dessa omfattar bland annat kunskapsspridning, intern kultur, ledarskap och tvärfunktionellt samarbete inom företaget.